Utanför vårt fönster...

...har vi en fågelresturang där vi serverar frön och nötter till blåmes, talgoxe, nötväcka och en och annan bofink.

Satt och drack mitt morgonkaffe när jag såg 3 små möss ila fram och tillbaka för att samla upp tappade godbitar som låg i snön. Djurvänn som jag är snörptes bröstet samman lite när jag insåg att 3 möss blir många fler och det snabbt om man inte sätter stopp för det med fällor.
Nåja, jag hade inga fällor hemma så jag satt kvar med mitt kaffe och tittade ut medan jag gnolade på Mössens Julafton.
Dagen gick, jag fixade och donade och glömde helt av att jag skulle inhandla fällor. Så gick nästa dag och nästa....

Mössen och fällorna hade nog fallit i glömska helt om det inte varit för en skymningsgäst som bestämt sig för ett besök i trädgården. Dottern skulle tända ljusstaken i fönstret när hon kastade en blick ut genom rutan och hennes förvåning var stor när hon såg en uggla som slagit sig till ro knappt en meter ifrån henne.

Fascineras av artrikedommen utanför vårt fönster, struntar i fällorna och låter naturen ha sin gång.

Kallt klimat...

... ett tecken i tiden?

Sitter nerbäddad under en filt i soffan medan jag ögnar igenom trådar på ett stort Internetforum. När jag läser slås jag av hur många inlägg som genomsyras av egoism. Jag, mina rättigheter (skyldigheter glöms bort) och mina åsikter. Många hävdar att de har rätt att uttrycka sin åsikt, oftast gör dom det anonymt och mosar trådstartaren till en våt fläck med glåpord och en översittar-attityd. En tråd tog upp ämnet: Parkerar du på familjeparkering fast du inte har barn i bilen? Det blev ett ganska hett ämne där många åsikter ventilerades. Någon skrev att det finns ingen lag på att man inte får parkera där utan barn och eftersom familjeparkeringarna oftast ligger närmast ingången så parkerar hon där punkt slut. Att tänka steget längre till att dessa parkeringar har ett syfte och kanske främst bör lämnas till dem som har behov av att kunna öppna bildörren fullt ut (föräldrar till små barn, äldre personer som har svårt att ta sig ur bilen tex) fanns inte på kartan.
Tycker mig se en mentalitet hos många omkring mig, "så länge jag har det bra/får det bättre" så behöver jag inte bry mig. Det är inte bara väderleken som blivit kyligare utan samhällsklimatet i stort.
Jag är inte så mycket för övermynderi och lagar i stort, men kanske borde en ny grundlag instiftas: Lagen om medmänsklighet och sunt förnuft??

Vi närmar oss julen med stormsteg och min önskelista för året är inte lång: Låt oss alla göra en god gärning för någon som har det svårt och låt de goda gärningarna sprida sig som ringar på vatten.

Gilla läget...

Ja, vad annat kan man göra när snön faller och temperaturen håller sig stadigt en bra bit under nollan.

Minns förra November, regn, rusk och mörker. Endast 2 futtiga soltimmar som inte han göra någon lycklig.
Så nu, tittar ut genom mitt köksfönster och ser, inte ett kompakt höstmörker utan en ljusare nyans av vintervitt som reflekteras i gatubelysningen.
Så jag väljer, trots kylan, att gilla läget och njuta av det ljus som snön ändå ger.

När nätterna blir långa och kölden sätter in....

Hör många runt om kring mig som talar om trötthet. Jag är själv trött, känner mig som om kroppen går på sparlåga.
Men är det inte så det ska vara, egentligen?

Det fanns en tid i begynnelsen, där allt ljus kom från solen. Dagens längd styrdes av gryning och skymning. Människan var aktiv på dagen och vilade eller sov när mörkret föll. Olika arter i naturen utvecklade sin egen dygnsrytm, somliga sov på natten, andra på dagen och så är det än idag, med ett undantag...

Människans kunskapsutveckling har sprängt gränser, suddat ut skillnad mellan natt och dag och rusar fram i en fart som om hon tror sig odödlig... Vad som verkar glömts bort är naturens egen utvecklingstakt, evolutionen.

Varken kropp eller själ har hängt med på denna resa utan befinner sig ett par hundra år på efterkälken.

Dagar, veckor och år, de rullar på och är det inte klockan som styr livet så är det Tv-tablån. Dygnets timmar är 24 oavsett om det är vår, sommar, höst eller vinter och av dessa sover du oftast mindre än 8. Du har massa måsten och göranden, men trots dygnets alla timmar så räcker tiden ändå inte till. Du jobbar, har ett hem, en familj att ta hand om, du har samhällets krav på att hålla dig i form, unna dig egentid och dessutom vara anträffbar alla dygnets timmar.

När tekniken går framåt ska allt effektiviseras och kvalitetshöjas. Även inom yrken där vård och omsorg om människor står i fokus läggs mindre tid på människan och mer tid på papper som ska generera kvalitetshöjning. Är det konstigt att folk blir stressade och att utbrändhet är något av en ny folksjukdom?

Sedan har vi fenomenet med sommar och vintertid... Varför hålla på och vrida visarna på klockan fram och tillbaka för att få ljusare kvällar??? Antalet ljustimmar styrs inte av klockan utan av solen och den struntar då blankt i vår tidräkning. Enklare vore att göra som vi är skapta att göra, följa ljuset... kortare arbetsdagar på vinterhalvåret och något längre på sommarhalvåret. (Förslagsvis 9-15 och 8-16! ;)) Kanske dags att göra samhällsrevolt, sänka tempot för hinna njuta av livet och inte bara springa runt i teknikens hamsterhjul?

Man har funnit rester efter framstående kulturer/civilisationer där forskarna står svarslösa i frågan om varför de dog ut. Kan svaret på de frågorna ligga närmare oss än vi tror och är vi själva på väg att bli en av dessa civilisationer som ger framtida forskare huvudbry?

Jag, en vandrande katastrof...

..... eller också så är det bara inte min dag (idag heller?!?).

Dagen börjar skapligt med trevligt besök av systeryster och hennes sambo, men någonstans där går det snett. Jag lyckades med konststycket att hälla halva innehållet i kaffeglaset innanför halslinningen på tröjan (inget ovanligt i sig förutom mängden och att jag i vanliga fall brukar spilla ner byxorna :/). När finbesöket gett sig av var det dags att skrida till verket med dagens att-göra-lista.
1: köpa tvättmedel och (lördagsgodis). Jag verkligen hatar (ett starkt ord, men jag menar det) att handla, men kom på att vi kanske behövde köpa hem något att fylla upp det halvtomma kylskåpet med också och satte mig ner och skrev en lista. Tänkte göra det enkelt för mig och gjorde en tydlig lista med varorna indelade i rubriker som Mejeri, Grönsaker, Kött och Övrigt. (Kollade även hur mycket pengar vi hade på kontot så att jag visste hur mycket jag hade att röra mig med. Ordning och reda! Kände mig sååå nöjd med mig själv.).

I butiken strosade vi (jag och barnen) runt i maklig takt, kollade på leksaker, böcker, filmer och andra inte-köpa-idag-men-önska-saker. Sedan började vi plocka varor. Vagnen fylldes så sakteliga. När vi kommit till frysdisken blev jag osäker på vilken fisk jag borde köpa och ringde maken. Han svarade inte, men jag tänkte att han ringer väl upp, så jag bestämde mig för att fortsätta beta av listan. Upptäckte att vi missat alla varor under rubriken kött, vilket innebär att vi måste gå tillbaka genom halva affären.....

På väg tillbaka till fiskdisken ringer maken upp och jag berättar stolt att jag lyckats fylla en hel kundvagn. Han berömmer mig (han vet ju hur illa jag tycker om att handla) och avslutar med frågan -Men har vi pengar så att det räcker?
Kastar ett öga på kundvagnen och inser att -Nä, det har vi nog inte...
Får börja lägga tillbaka varor och ställer mig sedan i en kö som är så låång att jag hinner arbeta upp en lätt panikångest innan jag når fram till kassan. Väl där, rinner svetten om mig när jag lägger varorna på bandet. Pengarna räcker med ett par kronor till godo. Puh!

Hemma igen efter en 2,5 timmars lång inköpsvandring på ica och blodsockret är så lågt att jag skakar. Får i mig och barnen en välbehövlig sen lunch, innan jag bestämmer mig för att fortsätta med punkt 2 på listan: slänga i en maskin tvätt. Som grädde på moset (eller snarare tvättmedel på bänken) lyckas jag välta tvättmedelflaskan när jag ska fylla på den med refillen och en stor del tvättmedel försvinner ner i avloppet. Då bestämmer jag mig för att dagens "att-göra-lista" faktiskt inte blir längre än så....

"Utan vilja kan man inte nå stjärnorna."

Våga släppa taget...

...och ge sig ut på nya okända vägar kan vara svårt. Att ta sig upp ur sängen vissa dagar kan kännas som att bestiga K2 eller Mount Everest. Att låta dagarna passera förbi och att själv befinna sig i ett vakuum är enkelt och tryggt, men själen krymper, pressas ihop, allt blir hopplöst tungt och kroppen blir en börda att bära.

Men så händer något, ett litet hål i vakuumpåsen, det kommer in luft och trycket släpper. Själen återtar sakta sin ursprungliga form och kroppen tar sig fram på lättare föttter. Plötsligt ser man dagern i ett annat ljus, skymningen lättar och det som gömdes i skuggorna kliver fram och nya möjligheter uppenbarar sig.

Det är nu man måste våga ta steget, närma sig det okända och chansa.

Det är vad jag gör idag.

Jag kastar mig ut, släpper taget och jag ser ljuset...

Fast i sudoku...

...och jag är inte ensam.
Vad är det som gör att man blir fast? Är det den genialiskt enkla konstruktionen, de varierande svårighetsgraderna, eller är det den totala tillfredsställelsen när man löst ett svårt pussel?
Hjärngympa på hög nivå är det i alla fall.

För mig är sudoku avslappning.
Sudoku är det absolut enda som kan få min hjärna att utestänga alla andra tankar och som kan locka fram koncentrationen

I vardagen går min hjärna på högvarv, har alltid minst 3 tankar igång samtidigt och det gör att saker ofta strular till sig och blir fel. Ibland har man för många val att göra och det kan finnas många svar på en frågeställning, det finns rätt, halvrätt, halvfel och helfel.
Sudoku har endast en rätt lösning! den är självrättande och den ger mitt ego en liten lyckopuff när jag sätter den sista siffran på plats...

Såld på Blocket...

Har känt mig lite ensam i min frustration över samhällsutvecklingens vilda framfart. Konsumtionen hejas på av en politik som ger de som redan har, mer pengar i plånboken och får en ökad skjuts framåt av media i olika format som riktar sig till KONSUMENTEN.

Folk renoverar sin bostäder som aldrig förr, gammal skåpsinredning rivs ut, slängs på tippen och in med ett nytt fräscht kök (fast att det gamla inte ens har 10år på nacken). För att dra sitt strå till stacken för en hållbar ekologisk utveckling (och döva samvete) ställer man in ett par liter kravmärkt mjölk i det nya kylskåpet.

Trots mina intentioner om att inte bli en konsument av stora mått faller jag dit ibland och köper någon helt onödig pryl för att den är snygg eller ännu värre.... bara billig. Strider kan rasa här hemma när jag tycker att maken varit för generös i sitt handlande (senast var det en ps3:a som kom innanför dörren trots att vi har en fungerande ps2, alltså ett helt onödigt inköp!) En fullt fungerande och hel pryl behöver inte kasseras för att tekniken går framåt. Nya produkter bättre en de gamla kommer alltid att fylla marknaden och med dagens snabba utveckling kommer det du köper alltid att vara sämre dagen efter inköp. Köp det du behöver, använd det väl, men köp inte saker för köpandets skull.

Jag har dock hittat ett litet kryphål i min egen "non-konsumtion" bubbla, begangnat-marknaden som blir större både på nätet och samhället i stort. Jag som trodde att jag var ensammast i världen om att vända mig mot "slit och släng" har tydligen (enligt en av stora dagstidningarna) fallit offer för en trend.
Nåja, trend eller inte, jag både köper, säljer och tackar tekniken för att det finns hopp om en framtid där man värnar om miljön och våra gemensamma naturressurser.

Förvirrande...

Nu har det knackats på dörren kvällarna 3. Utanför står söta små figurer som försöker se skräckinjagande ut och piper fram ett försiktigt -Bus eller godis?

Det Svenska samhället försöker anamma en utländsk tradition utan att riktigt veta hur man ska hantera eller möta den.
Läste en artikel i GP med rubriken: "När ska man egentligen fira?" och ingressen löd: "Almanackan erbjuder flera möjligheter för den som vill lysa upp höstmörkret med ljus, fest och mat. Men när infaller egentligen Allhelgona och när ska man fira Halloween?"
Lät ju lovande, men jag blev inte mycket klokare...

Slutklämmen av artikeln som sträckte sig historiskt från 700-talet fram till idag lyder: "...på 1990-talet, kom så Halloween till Sverige - med ett nytt datum. Så står vi här, 1300 år efter Allhelgonadagens införande med två olika fasta datum och ett rörligt - för vad som i grunden var samma helg.

Halloween 31 oktober

Allhelgonadagen 1 november

Alla Helgons Dag, lördagen mellan 31 oktober och 6 november

Som om detta inte var nog, så råkar dessutom Gustav Adolfsdagen den 6 november infalla den första lördagen i november och därmed sammanfalla med Alla helgons dag..."

Så hur och när ska det firas? För min egen del kunde Halloween-firandet kvitta, en kommersiell fluga blev en trend som allt för många hakade på och som troligtvis tyvärr är här för att stanna. För barnen är det en kul grej och varför skulle jag inte kunna unna mina och andras barn att ha roligt? Självklart köptes det hem en stor mängd godis inför helgen att dela ut till de små som trotsat höstmörkret och gett sig ut på en spännande vandring i jakt på godsaker.

(Maken som skött dörröppnadet under helgen har också haft roligt när han frågat ut de yngre barnen om vilka bus de har på lager, eller när han försök att skrämma de lite äldre.... tror han börjat planera en riktigt spännade Halloween upplevelse för de som knackar på vår dörr nästa år.....)

Funktionshindrad?

Vi är alla olika, födda med olika personligheter och förmågor.
Alla har rätt att få utveckla dessa och bidra till en positiv samhällsutveckling.

I skolans värld pratas det om likabehandlingsplaner och allas lika värde oavsett kön, religion, sexuell läggning, handikapp och så vidare.
Att saker som borde vara så självklara måste skrivas ner i ett dokument och hamna på papper för att folk ska få upp ögonen och lyfta frågan till diskussion är egentligen ganska oroande.
Trots dessa planer, så kränks många barn i skolan av andra elever, lärare och ibland även av föräldrar till andra barn.

Jag upplever att toleransen mot folk som upplevs som annorlunda/faller utanför ramarna i samhället minskar, stort fokus läggs på den enskilde individen och personen blir stämplad som “sjuk/knäpp” eller om du har ett synligt handikapp som mindre funktionsduglig.

Mitt barn har ADHD, något som enligt många är en hittepå eller mode-diagnos, en diagnos med många åsikter kring är det i alla fall utan tvivel.
Denna (med många andra) diagnoser sägs vara ett funktionshinder/handikapp och att personen då är funktionshindrad, men vad är egentligen ett funktionshinder? vem bestämmer det och måste det vara så?

Funktion har vi alla och hinder uppstår först när man blir hindrad i/av sin omgivning eller miljö att utföra de saker man ska eller vill.
Att sitta i rullstol behöver inte betyda att du är funktionshindrad, du kan fortfarande göra det du ska, men på ett annat sätt. Problem uppstår när miljön inte är anpassad utifrån personens förutsättningar och det är då det blir ett hinder.

Likadant är det med bokstavsdiagnoser. Just den fyrkantiga bilden av hur “man ska vara” eller "hur man ska göra" blir en del av hindret. Omgivningens krav/oskrivna regler gör att personen känner sig udda, utanför, oönskad eller bara missanpassad vilket kan leda till att knepiga situationer uppstår och personen med diagnos blir utpekad som skyldig.
En anpassad miljö och förståelse från omgivningen ökar dessa personers förutsättningar att utveckla sina förmågor och få visa vad de verkligen går för.

Jag slår ett slag för tolerans, medmänsklighet och ett öppet sinne för olikheter, vi är alla individer men det är tillsammans vi blir starka.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken och likadant är det i vårt samhälle.
Ett samhälle anpassat till de idag mest utsatta grupperna, stärker dem och där med hela samhället. 　

Berör...

...gör Renzo Aneröds Vildsvinet.

Kanske för att den utspelar sig i för mig välkända trakter och handlar om människor som ligger mig varmt om hjärtat. Människor som genom utanförskap i samhället dras in i en svart värld av rädsla, hat och grupptryck.
Man får följa en kurdisk familjs levnadsöden efter att de kommit till Göteborg på flykt från Irak.
Boken handlar om främlingsfientlighet, hederskultur och religion, men också om mod, livsglädje, vänskap och kärlek.

Vildsvinet, är den andra fristående delen av Renzo Aneröds triologi som utspelar sig i "extrema miljöer", subkulturer.
Boken känns mycket aktuell efter valet 19 september 2010 då Sverigedemokraterna tog klivet in i Riksdagen...

Ojsan...

... vart tog tiden vägen?

Sommaren har kommit och gått och vi har klivit in i den första höstmånaden.

SEPTEMBER
Smakar på ordet och konstaterar att det är ganska vackert, SEPTEMBER...

Hösten är min absoluta favoritårstid (förutom förra hösten som regnade bort och sköljde in oss i vintermörkret utan att vi fått en chans att känna höstens dofter, eller klara höga luft soliga vackra dagar).

Denna höststart har bjudit på så mycket mer, ett par turer med svampkorgen har det blivit och igår skördades det äpplen som blev en ljuvlig paj.

Träden börjar så smått färgas gula och om ett par veckor hoppas jag på en färgsprakande uppvisning i höstljuset. För det är något speciellt med ljuset om hösten...

Även inne tar sig ljuset en annan form, stearinljus tänds vid skymningen och sänker ett lugn över rummen.

När det sanna höstmörkret faller tar jag tillfället i akt och kryper upp i fåtöljen med en kopp te och en bra bok. Jag kan göra det med gott samvete för ute har naturen påbörjat sin vintervila och trädgården kräver ingen större skötsel eller omsorg utan låter sig svepas med i dvalan som skänks av årstidernas växlingar.

Det är för mig njutning!

Tankens makt...

Jag känner min kropp och borde inte bli förvånad när händerna täcks av vätskande blåsor som spricker och bildar blödande sår, men blir ändå överraskad när de dök upp nu.
Jag är till freds med livet och mår bra.

Livets vägar kan vara ganska snåriga och smalnar ibland av till smala stigar överväxta av ris och sly, ibland öppnar sig en glänta innan stigen åter smalnar av och du på snubblande fötter försöker undvika rötter och gropar.

Jag har en syster.
Vi har levt två parallella liv, men en eller ett par gånger om året har våra livsvägar korsats och ibland även följts åt ett litet stycke. Så har det varit under större delen av våra liv.
Sedan ett par år tillbaka har vi inte haft någon kontakt alls, men något hände och våra vägar möttes igen för ett par månader sedan.
Vår nyfunna vänskap är skör, trevande, befriande och samtidigt något skrämmande.

Vi fick möjligheten att träffas förra veckan och tog den.
På morgonen vaknade jag och kände en bekant klåda på händerna, okej att jag var lite nervös eftersom vi inte setts på nästan 7 år, men jag kände ingen stress eller direkt oro.
Träffen blev lyckad och vi fick en härlig dag tillsammans.
Vi ska försöka ses snart igen.

Något som inte är lika lyckat är mina händer, jag har lyckats få en infektion i såren och det kommer ta ett tag innan det läker och blir fina igen.
När jag är stressad eller nedstämd brukar händerna blossa upp som en indikation på att min hälsa inte är bra.
Men nu mår jag bra.
Kanske är det kroppen som driver ut gamla smärtor och långsamt läker min trasiga själ.

Semester...

Så är den äntligen här, semestern!
Jag går och lullar runt lite, tar dagen som den kommer, rycker lite ogräs på vägen till soptunnan och unnar mig en stund i hängmattan.
Jag känner ro. Trots det lugna tempot har vi fått gjort mycket av våra "måsten", eller är det kanske just därför?

I vanliga fall brukar den första semesterveckan stressas igenom så att vi ska hinna med allt innan semestern är slut, vilket vi ändå aldrig hinner. När det är dags att återgå till jobbet har vi fullt med halvfärdiga projekt som vittnar om att vi än en gång haft för höga ambitioner och allt för storslagna planer som ska genomföras under allt för kort tid.
Denna sommar har vi återigen massa saker på "att-göra-listan" och den är lång, men till skillnad från tidigare så finns det ingen deadline, både på gott och ont kanske?!?

Jag fortsätter på denna ljuva semesterstig och ser vart den leder. Gör det jag har lust med och ser hur familjens projekt växer fram i lust och glädje istället för av krav som tynger...

När tiden rusar står bloggen stilla...

De senaste veckorna har dragit fram i raketfart och jag har försökt att hänga med så gott det går. Trots mycket att göra har jag försökt att ta tillvara på de stunder som skänker glädje och energi. Verkligen fångat ögonblicken, släppt loss och gett mig hän.
Nu stundar snart semestern och jag ser fram emot lata dagar....

Underbara...

...dagar som väntar.

Sommarvärmen och grönskan har slagit till ordentligt.
Jag passar på att njuta av den intensiva, men allt för korta tid av frukträd i blom och knoppar som spricker.
I den ljumma vinden sprids alla vårens dofter och blandas till en härlig försommarcocktail.
Jag passar på att hämta kraft och energi till den kommande sluttampen med skolavslutningar, studentfester, bröllop och sommarkalas innan semestern och den stora vilan kan ta sin början.

"När man tycker att man inte har tid,
är det rätt tid att koppla av."

Växtkraft...

Jag sätter frö. Planterar små frön i land och kruka.
Det är fantastiskt att se hur mycket som verkligen ryms i det lilla fröet.
Mest fascineras jag av de lite större fröna, att från dag till dag se hur något sker under jorden, hur den släta jordytan reser sig, spricker upp och ur jordskorpan tränger sig en liten planta som vecklar ut sig och har blad stora som 5-kronor.
Det är inte storleken i sig som fascinerar utan att man kan se att något är på väg att hända, det gör du aldrig med de små fröerna, en dag finns den lilla plantan bara där utan att du kunnat se kampen den kämpat för att ta sig upp till ljuset.

Allt levande besitter det lilla fröets kraft att växa och bli något stort i världen, det gäller bara att hitta den rätta näringen för varje unik planta.

Vardagslycka...

För första gången på riktigt länge upplevde jag en stund av familjeidyll.
Hela familjen drog i väg för att köpa ingredienser till dagens middag.
Vi strosade långsamt genom affären och plockade på oss det vi behövde, barnen plockade sitt lördagsgodis och vägde in på vågen. (Lite orättvist blev det då dotterns godis vägde hela 2g mer än sonens ;) )
När vi kom hem hjälpte barnen till att bära in och plocka upp maten ur kassarna.
Helt plötsligt upptäcker jag att hela familjen fixar och donar tillsammans i köket, det skärs grönsaker, dukas skrattas och skojas...
Vilken känsla, barnen var med på eget initiativ och vi hade en riktigt mysig stund, väl värd att bevara i hjärtat för att plocka fram och minnas en dag när allt känns tungt och motigt.

Ett stilla vårregn...

faller och solens strålar försöker bryta sig igenom det tunna molntäcket.
Naturen andas lugn och harmoni.

"Kärlek är inte bara att gå hand i hand - det är att hålla varandras händer vad som än sker"

När själen inte orkar mer...

...tar kroppen över smärtan.
Ett effektivt sätt att få rörelsen att sakta av och dämpa farten i den hektiska vardagen.
Vid ett flertal tillfällen i mitt liv har kroppen tagit över och satt stopp. Jag hinner aldrig inse vart det barkar hän innan det är försent.
Har varit hos sjukgymnasten idag, som konstaterade att jag har en försvagning i handleden, men den verkliga smärtan i rygg/nacke/axlar till stor del påverkas av stress samt obalans i mitt känsloliv.

Om igen får jag ta tag i livet, försöka stärka mina trötta muskler med träning, slappna av och inte stressas upp av faktorer på jobbet som jag inte kan påverka, men framför allt måste jag finna en inre balans mellan glädje, sorg och ilska.

Idag är första dagen i resten av mitt liv, jag tar en kopp te och tänker på saken.

Tar en dag i sänder...

... känner hur orken och glädjen sakta återvänder.
Jag har mina dagar när allt känns tungt och meningslöst, men någonstans finns styrkan att försöka återvända till en vardag som kan vara värd att kämpa för och bevara.

Jag är känsla...

Det finns ett stort behov av att kategorisera och sätta allt i fack.
Allt ska benämnas och placeras in i grupp och efter sort.
Det finns olika sätt att dela och kategorisera, för människan är ett av dessa ålder.
Du startar ditt jordeliv som spädbarn eller baby, senare blir du ett småbarn som växer upp till ett barn.
Senare kommer tonåren och ungdomstiden, när den perioden är över är du vuxen.
Efter att du passerat gränsen in till vuxenlivet så ska du åldras och blir än rikare på erfarenheter.

Jag ska vara vuxen.
Jag kände mig trygg i den jag var, jag var lycklig.
För en gångs skull så kände jag mig stark och säker.
Så i ett slag rasade världen, jag befann mig i tomhet och famlade i blindo.
Allt det som tagit sådan tid att bygga upp, raserades på bråkdelen av en sekund.
Jag som hade kämpat så länge, men det jag byggt, det var visst väldigt skört.

Såren i mig är djupa och djupa sår kan aldrig läkas utan ärr.
Vissa dagar känner jag mig stark och jag orkar le mot världen.
Andra dagar känner jag mig väldigt liten, vill hållas om och tas om hand.
Ibland känns det som om jag ska falla isär om ingen finns bredvid och håller ihop det som ska var jag.
Jag känner barnets förtvivlan och ovisshet, men samtidigt styrkan av att veta att någon gång kommer jag att stå på egna ben igen.

Jag blir aldrig vuxen och som barn så var jag aldrig barn.
Jag har en kropp som åldras, det sägs av ålder blir man vis.
Jag samlar erfarenheter och kunskap på livets väg och lär mig mycket nytt.
Möjligt att det kan kallas visdom.

Oavsett ålder och erfarenheter så är ditt sanna jag de känslor som ryms i din kropp.
Kroppen åldras men de känslor du bär med dig genom livet är desamma och de styrs varken av erfarenheter eller förnuft.
Känslor har ingen ålder, alltså inte heller vi…

Melissa Horn träffar hjärtat...

Låter Melissa Horns text Sen en tid tillbaka, beskriva känslan av att vara jag..

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort"

Ta aldrig någon förgiven...

alla har sin gräns.

Vår natur, en rikedom att bevara...

I går släckte vi ner tidigt för att barnen ville vara med på Eart Hour innan de kröp i säng.
När barnen lagt sig fick sonens nattlampa utgöra ett undantag och sprida sitt röda sken i mörkret.

Såg på de sena kvällsnyheterna en centerpartist som tyckte att vi skulle tända elbelysningen i stället, som en hyllning till den svenska tekniken och våra forskare som är duktiga på energisnåla produkter. För honom var detta ett jippo som kan leda till en sänkning av konsumtion och materiell standard.
För mig handlar inte Eart Hour om en tillbakagång och sänkt standard, det handlar om eftertanke, hur ska vi leva för att livet även i framtiden ska existera på vår jord. Det är en självklarhet att man ska fortsätta forska i energibesparing och produkter som är skonsamma för vår miljö. Jag vill bevara en rik flora och levande natur även för de generationer som kommer efter oss.

När vi senare lagt oss i sängen hörde jag en ugglas hoande utanför.
Vi låg tysta i mörkret och lyssnade, öppnade fönstret och hörde då en hel kör av uggleröster som sjöng i natten.
Vi lät nattens mörker sluta sig om oss och i makens armar till ugglekörens sång gled jag in i sömnen...

Märkligt....

Vet inte hur jag ska beskriva den händelse som skedde i morse.
Det har varit ett par tuffa veckor och orken till allt, har varit obefintlig.
Ska som vanligt ta mig till jobbet med sällskap av "sommarmorden" men möts av en vagt bekant röst när jag stoppar hörluren i örat.
-Hallå, hallååå.
Rösten visar sig tillhöra en nära vän som jag inte pratat med på flera månader.
-Oj, jag hörde inte att du ringde säger jag.
-Det gjorde jag inte heller, det var du som ringde mig svarar hon.
Vi tyckte båda att det var en bra idé att se snart och när vi ändå hade varandra på tråden bestämde vi oss för att träffas över en caféfrukost nästa vecka.
Kände hur orken och glädjen återvände och känner mig nu riktigt uppåt.

Hur detta samtal kunde komma till stånd är för mig en gåta, min telefon är av vikmodell utan knappar på utsidan, den ligger dessutom väl förvarad i en mobilväska utan möjlighet att kunna öppnas av misstag....

Jag, ett grötfat...

Undrar vad som är värst, en struts som stoppar huvudet i sanden, eller en ko som står och tjurar.
Har inget av detta hemma just nu, men känner av hur ludenrygg tassar runt och stryker. Jag känner mig som ett STORT fat fyllt med mycket het gröt.

Kallentoft en besvikelse...

Med ett omslag som har omdömet "Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre" skrivet väl synligt är det med stor entusiasm och höga förväntningar jag stoppar minneskortet till ljudboken i mobilen.
Hoppet om en spännande deckare grusas redan i inledningen.
Beskrivningen av den kvinnliga huvudpersonen Malin Fors upplever jag som rå med en sexuellt laddad underton, direkt tagen ur en mans fantasier om det kvinnliga psyket.
Att researchen är undermålig gör också att boken mister sin trovärdighet.

Trots detta låter jag berättarrösten mala på.
Jag är fast besluten att låta Mons Kallentoft och Sommardöden få min uppmärksamhet tills berättelsen är slut, men att jag låter Malin Fors återkomma och lösa mord i min mobil är föga troligt.

Världen är inte större än så här...

just nu.

Ärlighet varar längst...

sägs det.

Livet är en del av ett socialt spel där den som spelar bäst går hem med segern, där sanning och ärlighet inte alltid är ett vinnande koncept.
För att nå en hög position och en betydande ställning i arbetslivet bör du vara en duktig falskspelare. Är du rak, ärlig (och kvinna) betraktas du som besvärlig och du riskerar att få en sämre löneutveckling än de som pekar finger i smyg bakom ledningens rygg.
Om målet i livet är att bli rik och låta pengar och materiella ting vara livsluften så bör man plocka fram pokerfejset, spela sina kort väl och gömma ett (eller flera) ess i rockärmen.
Kanske har man tur och kammar hem storslam.
Jag vill ändå tro att den största jackpoten, går till förlorarna i maktens spel, de som spelar renhårigt och ärligt...

Ilska...

Det är svårt att vara arg länge när solen lyser.

Dagar...

Somliga dagar är inte som andra dagar, utan annorlunda dagar.
Ingen dag är den andra lik och ändå kan dagar gå ihop och minnet svika, för alla dagar är lika...

"Tro att livet är värt att leva och din tro kommer att förverkliga det."

Tassavtryck i snön...

Parkerade bilen på uppfarten och kliver ur.
När jag går mot huset fångas min blick av ett smalt spår av tassar i snön.
Fortsätter framåt och när jag tar i dörrhandtaget känner jag ett välbekant tryck i de nedre regionerna. Fort in i huset, kastar jackan på golvet och snabbt vidare in på toaletten.
När jag sitter där slås jag av tanken, varför är det så här???
Samma visa varje gång, oavsett om jag varit borta 10 min eller 3 tim, så är det som att trycka på en knapp när jag kommer hem.
På min näthinna frammanas spåret av katten i snön och svaret kommer till mig som en blixt från klar himmel: SJÄLVKLART!!! Jag kissar in mitt revir...

Slår upp mitt fönster...

... släpper våren in.

Den svala vårbrisen sveper in genom fönstret och lämnar en frisk doft efter sig i rummet.

Jag låter mina lungor fyllas av vårluften och lyssnar på fåglarnas sång medan jag vädrar sängkläderna.

Jag låter fönstret stå på vid gavel tills golvbrädorna börjar kännas kalla under mina fötter.

Kylan som sprider sig från tårna och vidare i fötterna motas av den varma lycka som briserar likt en bomb och letar sig ut i varje fiber av kroppen.

Ännu täcker stora drivor av snö krokusrabatten, men luften darrar....

DET ÄR VÅR!!!

"Livslust är att alltid ha kommande projekt i ögonvrån"

Manligt och kvinnligt...

Jag har alltid, hårdnackat hävdat att kvinnor och män är av samma skrot och korn, det är bara uppfostran som skiljer.
Jag har också upplevt saker som motsäger sig uppfostransteorin, men stått upp för mig själv och sagt -Uppfostran ligger så djupt rotad i den mänskliga naturen att det kommer ta decennier att få ett könsneutral förhållningsätt till individen.

Men igår kastades mina tankar omkull igen och jag börjar undra.....

Vi är 4 st grannar (2 män och 2 kvinnor) som tillsammans ska ta oss an den stora mängden smältvatten som inom kort kommer att översvämma stora delar av vårt område. Vi diskuterar olika valmöjligheter och bestämmer oss för att ett av de bättre alternativen är att gräva fram brunnen i avrinningsdiket som plogen täckt med meterhöga drivor.
Sagt och gjort vi griper tag i varsin spade/skyffel och ska till att börja lyfta bort snömassorna, men vad händer??? Männen börjar gräva i höger ände av diket och kvinnorna tittar förundrat på, brunnen ligger ju till vänster......
En diskussion startar, snart har fler grannar samlats på platsen (samtliga män och alla rörande överens om att brunnen ligger till höger i diket).
För att försöka få männen på bättre tankar kastar jag ur mig ett -Kan det finnas 2 brunnar?
Möts av ett unisont -NEJ!

Männen går loss på den stora vallen till höger och jag och grannkvinnan som fortfarande inte är helt övertygade gräver till vänster. Det grävs och det gräv och det grävs........
1 timme senare är stora delar av avrinningsdiket barlagt, men inga brunnar funna.

Efter en stund kommer dottern utsläntrande på gården och jag frågar henne -Var är brunnen som ni brukar leka vid? Hon travar fram till höger sidan av diket och pekar. Efter ett par djupa spadtag hörs ett karakteristiskt metalliknande ljud och männen jublar.
När männen börjar häckla oss kvinnor drar dottern mig åt sidan och säger -Mamma, det finns ett brunnslock till (hon går fram till vänstra dikeskanten och visar) och du, det är nästan bättre för det är inte täckt av lika mycket sten.
När nästa spadtag möts av metall tystnar det runtomkring och vi omges av 5 st fågelholkar.

Vi var alla överens om att det endast fanns ett brunnslock.
Vi var oense om placeringen.
Min undran är, hur kan det komma sig att 7 personer som passerar samma plats varje dag registrerar olika saker? Och att det gick en klar skiljelinje mellan den manliga respektive kvinnliga gruppen?

Jag menar, beror det på uppfostran, så försöker ju jag iallafall att få min son att titta åt samma håll som mig, vilket i det här fallet skulle vara vänster.........

"Ni måste tala med varandra"

...ett vanligt svar på frågan -Hur ska vi lösa detta?
Att tala med varandra ska tydligen vara en universallösning på alla problem oavsett om det gäller ansvarsfördelning, tappad sexlust eller veckans matsedel.
Men när det inte längre går att tala med varandra, rösterna höjs och det blir svårare att urskilja orden för alla höjda toner..... Om man ska tala kräver det också att man lyssnar. Ofta händer det att orden som blir sagda förvrängs och låter annorlunda i mottagarens öron.
Ändå säger experten: Tala med varandra, berätta hur ni känner.....

Att tala om för någon hur man känner, när förtroendet och respekten för individen är borta, hur gör man det? Men även om förtroendet finns där kan det vara svårt att tala om det som gömmer sig i själens innersta rum.

Jag har en vän som jag alltid ansett haft ett udda (och ganska lustigt) förhållande med sin man.
När barnen lagt sig för kvällen och somnat sitter hon och maken i samma rum vid var sin dator. Hon fördriver tiden med att skriva i olika forum och Han spelar onlinespel med nätvänner.
-Men pratar ni inte med varandra? undrar jag. -Nä, han måste koncentrera sig på spelet, så vill jag honom något skriver jag i chatten och han svarar när han kan. -Ni chattar alltså?!?

I julas kom tomten med en laptop till familjen, vilket till viss del förändrat våra vanor.
Barnen använder den ofta i köket när vi vuxna lagar middag. Plötsligt är familjen samlad i ett och samma rum! På kvällen när barnen lagt sig kan jag och min man sitta vid var sin dator och roa oss på varsitt håll. Jag kan spela onlinespel och han kan skapa debatt i forum, men det bästa av allt...............
Vi kan föra en lågmäld dialog i chatten, lufta vardagsproblemen och en öppen nätflört med maken kan ge lite extra krydda i tillvaron.

Det är inte samtalet som är det viktiga i relationen, utan kommunikationen.....

Evolutionen och den fria människan.....

De finns de som ser människan som den främsta varelsen på vår planet.
Vi som kan och vet bäst, står över naturlagarna och skapar framtiden.
Trots människans tekniska framsteg och våra ambitioner att styra över våra liv, står vi närmare djuren än vi vill erkänna.

Vi är ett med naturen och precis som våra föregångare så styrs vi av årstidernas växlingar.
Likt fåglarna om våren väcks våra livsandar till liv av det återkommande ljuset, efter vinterns mörka tid.
Går du in i en affär möts du av tidningshyllor fulla av inredningsmagasin som basunerar ut "Så får du vårfint hemma" och "Möt våren med färg".
När solen skiner är det lätt att ryckas med av småfåglarnas iver att boa och fixa, man lockas att tro att sommaren är i antågande.
Men vintern ger inte upp så lätt, utan förvarning drar molnen in och vita flingor faller till marken.
Då vill vi likt björnen krypa ner i en skön bädd, gå i dvala och inte väckas igen förren våren tagit ett fast grepp och övermannat vintern.

"Varje dag börjar med nya möjligheter"

Beslut...

är vad som krävs för ett inre lugn.
Jag bestämde mig redan i höstas, men ju närmare dagen idag vi kommit, destomer har jag vacklat.
Tror att sista veckan med dålig sömn beror på att jag omedvetet kikat framåt i almanackan.

Nu när dagen är här, tvingas jag att ta ett nytt beslut, sätta ner foten och säga, det är fel, men helt rätt för mig.
Denna dagen kommer att återkomma med årslånga mellanrum, men med tiden kommer det att bli lättare och en dag kanske jag inte känner något alls, endast reflektera över att det är dagen idag.

Hjärntvätt pågår?

Har du någon gång tvättat ett par skor i en tvättmaskin?
Om du har det, så vet du hur skorna tumlar runt där inne och slår emot trumman i ett ihärdigt orytmiskt dunkande.
Ungefär så känns det innanför pannbenet just nu.
Är det en släng av trötthet, eller möjligtvis radering av viktig information till förmån för mer värdelöst vetande som äger rum?

Ingen idé att spekulera, kryper ner i sängen och sover på saken istället.

Jag, en Drömkvinna......?

Nja inte direkt.
Jag lever i tanken att det finns många som är snyggare, smalare och klokare än mig. Att jag skulle ses som en drömkvinna borde vara en riktig högoddsare.
Men man ska aldrig säga aldrig och plötsligt händer det.......

SÖKES:

"Kvinna, gärna lågavlönad, med anställning i offentlig sektor

som önskar sig en guldkant på tillvaron

med lite mer pengar över i plånboken"

Svar till ALLIANSEN

Smickrad? Ja visst. Speglar mig i glansen av att vara eftertraktad, kastar med håret och fladdrar med ögonfransarna.

Lockad? Funderar.......Nej, kommer till sans och inser att jag är lyckligt gift, med en man som i dubbel bemärkelse sätter färg på tillvaron!

Sinnesfrid i semestertid,

en tankekarusell......

Under veckan som gått har jag stått i periferin och samtidigt i händelsernas centrum.
Scenario: fjällsemester i liten stuga, ett antal personligheter i varierande åldrar som ska samverka under en kort tid, avskärmade från vardagslivet.
Jag förundras över att jag blir förvånad, jag vet ju egentligen vad som komma skall... men trots allt lite stolt, jag stod pall!

Frukost dag ett, jag sitter med min kaffekopp och låter frukostmackan sjunka för att lägga sig till ro. Ledig, jag suger på ordet och njuter. Plötsligt utbryter en febril aktivitet och maten dukas av i en rasande fart... Jag som inte ens bestämt mig för om jag är färdig eller ska ha mer.... -Vänta lite, ha inte så bråttom, jag har semester! -Semester? Är vi inte här för att åka skidor!?! Här förstår jag att vi (den äldre generationen och jag) har olika tankar om tempot av vår gemensamma vistelse och inser att det bästa är att hålla en låg profil om det hela inte ska sluta i katastrof.

Att ta sig genom veckan kan liknas vid att segla genom lömska vatten. Men med en måtta mod, ett kontrollerat lugn och en ledande fyr att ta sikte på så tog jag mig igenom helskinnad.

Trots en del moln under veckan finns det vissa ljusglimtar. Jag ler och smilet blir bredare när jag tänker på hur äldst i lägret slår fast att dagens unga är infödda i teknikträsket och medryckt i en samhällskarusell där du alltid måste vara tillgänglig dygnets alla timmar. Trots att 80-talisten stängt av sin telefon med motiveringen "Jag har semester" och 70-talisterna glömmer sina telefoner i stugan, så står man ändå styvnackat och beklagar sig över dagens verklighet som de unga inte kan värja sig ifrån. Knorren, den ende som var nåbar 24/7 var den som hävdade att allt var bättre förr....

"De som går sin egen väg behöver ingen karta"

Barn av sin tid....

Dottern 8 år, börjar ta sina första trevande steg i att finna sina ideal och välja vilken livsbana hon ska slå in på.
I julas startade hon debatt om vanvårdade grisar och ville på egen hand förbjuda julskinka på vårt julbord. Det resulterade i att vi köpte en Glad, närproducerad ekoskinka till det fantastiska priset av 99:-/kg! En riktigt god skinka som alla åt med gott samvete.

Här om dagen, deklarerade hon att vi inte längre ska äta på resturan "Gyllene måsen" eftersom de skövlar regnskog till förmån för sin biffproduktion.
Detta har nu delat familjen i 2 läger, inte på grund av deras "fantastiska" hamburgare, utan av 5st rabattkuponger som ligger och bränner i makens plånbok!

Jag ser på min dotter och känner stoltheten som svämmar över, ännu är hon oförstörd och har föga aning om pengars makt och värde.
Jag står bakom henne i hennes ställningstagande och kommer att stötta henne i hennes kamp för en bättre värld för oss alla att leva i.

(Ser med spänning fram mot den dagen hon får sin far att inse att rabattkuponger sällan är mer värda en pappret de är tryckta på!)

Ordning, reda och struktur...

Jag har letat sedan slutet av December för att hitta årets följeslagare och idag fann jag den äntligen!
Almanackan som ska underlätta min färd genom 2010.

Att hitta den ultimata almanackan är på snudd omöjligt.
Det finns stora, små, tjocka, tunna, 1 dag/sida, 1 vecka/uppslag, lodräta och vågräta dagar, dagar med ränder, rutor eller blanka. Det finns almanackor för träning, viktnedgång, "måbra" eller studier.
För att inte tala om alla olika val av färger,mönster och material på almanackans omslag du måste ta ställning till.

Det gäller att ha rätt strategi och vara villig till kompromisser när du ska välja årets "räddare".

1. Bestäm storlek: Ska den få plats i handväskan eller byxfickan?
2. Hitta insidan: Det är viktigt att välja en almanacka som är konstruerad så att den blir lättöverskådlig och som "förstår hur du tänker", så här är det bäst att välja med omsorg. Endast det bästa är gott nog! Hur många dagar/sida? om flera, hur ska de spaltas upp? Behövs plats för andra anteckningar på uppslaget?
När valet av insida är klart är det dags för nästa steg, att välja en yttre look som framhäver din personlighet.
3. Hitta utsidan: Välj ett omslag som tilltalar dig. Om du inte hittar något som klickar direkt får du kompromissa, finns det något som är okej? Finns det möjlighet att byta omslagsbild eller kan almanackan piffas till på annat sätt?
4.Betala och ta med almanackan HEM.

(När du kommer hem kan du skriva in + och - listan som en påminnelse och kanske utifrån den sätta upp tidsbestämda delmål som du prydligt antecknar i din nya vän för året)

Bjud på lite lyx i vardagstristessen...

...ett SMS: jag hämtar barnen, ta dig lite egen tid.
Eller varför inte tappa upp ett hett bad, tända levande ljus i badrummet och låta vännen sjunka ner i det varma vattnet med lite rogivande musik i bakgrunden medan du lägger barnen?

Det är lätt att fastna i vardagens ekorrhjul där livet drar iväg utan att man riktigt hänger med.
Många bollar ska hållas i luften samtidigt för att få ihop jobb och familjeliv till en fungerande vardag.
Då är det lätt att tappa bort sig själv, glömma sina egna behov och sin parner.
Du tappar fotfästet och faller.

I jobbiga tider glömmer vi ofta att vårda våra relationer till de som står oss närmast, kanske då det behövs som mest.
Det är då ett enat vi slits itu och blir ett du mot mig.

Att göra det lilla i vardagen som står för uppskattning behöver inte vara så betungande, låt det enkla lysa upp och sätta guldkant på tillvaron.
Den dagen du faller, faller du mjukare när någon står brevid och tar emot.

Leva livet lättare...

Tiden förändras och vi med den.
I naturen ser vi årstidernas växlingar och genom våra barn ser vi att vi åldras.
Erfarenheter packas ner i livets ryggsäck, plockas upp igen och blir till insikter.
Insikter leder till förändring.
Jag hittar nya sidor hos mig själv som jag värdesätter.
Jag åldras, tar mig fram i livet, finner ny mening och nya mål.
Dagar som kommer är inte längre dagar att fylla eller dagar att ta sig igenom, det är TID att njuta, att leva.

Livet är inte så allvarligt som jag tidigare trott.
De missar som jag gör i livet påverkar inte världsutvecklingen, kanske inte ens den närmsta omgivningen, utan bara mig själv.

Varför irritera sig över utspilld mjölk? Vi torkar upp och dricker vatten i stället.
Snö på hallgolvet är ingen katastrof. Kläder som smutsats i leken kan vi tvätta.
Repor i parketten är märken av tidens gång.

Vardagsstressen gör oss blinda för det verkliga livet, det som är värt att leva.
De små vardagliga missöden som sker byggs upp till katastrofer och till sist orkar vi inte mer.
En strumpa på golvet, en kletig tandkrämstub, mat på tröjan, små obetydliga ting som alla kan utlösa gnistan som tänder stubinen.

När dagen är fylld av små gnistor som alla riskerar att skapa en explosion är det dags att se över sitt liv.
Framför allt att hitta det som ger glädje i vardagen.

Gör en lista: Det som är viktigt för mig!
Spalta upp vardagen. Familjeliv, Jobb/Ekonomi, Fritid (inte nödvändigt vis i den ordningen)
Till varje rubrik ställer du frågorna:
Hur ser (Rubrik) ut idag? + och -
Behöver jag (Rubrik) för att må bra?
Se över listan, Prioritera dina +. Gå sedan igenom -listan och se vad av det som är livsnödvändigt för en fungerande vardag.
På -listan stryker du allt som inte bidrar till dödlig utgång.

Nu har du en lista, med förhoppningsvis fler + än - och tillslut är det dags att ställa en livsavgörande fråga:
Är det just den/det (Rubrik) jag behöver eller finns det andra alternativ?

Nu har du en grund till ditt nya liv!

Rosa färgas himlen.....

...i horisonten.
Plockar fram frukosten och tevatten är på G.
Om en liten stund ska jag väcka maken som kommit hem från en kursvecka i Stockholm och bjuda honom ner till ett färdigdukat frukostbord.
Barnen börjar röra på sig så smått på övervåningen, vilket betyder att dagen startat.
Vid fågelbordet utanför köksfönstret samlas småfåglarna för att se vilka läckerheter de har att avnjuta idag.

Finns alla förutsättningar för att dagen idag blir bra!

"Ju mer kärlek och omtanke man ger,
desto mer får man tillbaka"

Ett stilla avslut på dagen.......

...med massage.

Köpte för ett tag sedan en bok om barnmassage och dess positiva effekter.
Plockade fram den ur bokhylla i går kväll när barnen somnat.

"Massagen ger barnen större lugn, vilket förbättrar inlärning och minskar konflikter." "Föräldrar till barn som har svårt att somna på kvällen kan definitivt pröva att massera dem lite före sänggåendet. Det brukar ofta göra susen." "Också barn som ofta svarar enstavigt på frågan om hur det var i skolan, kan börja berätta i samband med massage, massage lossar tungans band."

Väl värt att prova! tänkte jag.

Så idag, efter kvällsmaten borstade vi tänderna och barnen var redo.
Vi hade pratat om massagen medan vi åt och nu var de spända på att få börja.
Medan jag gav dottern massage låg lillkillen på golvet och läste en bok och efter 10 min fick de byta plats.
När jag masserat båda barnen sa de: -Nu är det din tur mamma.
Så hjälptes de åt att massera mig en liten stund också.

När barnen ansåg sig klara ville de hoppa över läsningen och få varsin omgång massage till, men jag lovade dem att vi tar en ny runda i morgon kväll.
Med det lät dem sig nöja och vi kröp ner under täcket och läste......

En dag full av fart och fläkt fick ett mysigt slut....

"Omtanke är aldrig bortkastad."

Drömfångare...

God sömn är Hälsa.

Jag vaknade i natten, hjärtat slog hårt och håret klibbade i pannan.
Drömmen var verklig, men inte sann.
Minuter blev timmar, natt blev gryning, morgon dagas, dags att stiga upp.
Natt blev nätter och den goda sömnen vill inte infinna sig.

Frukost med familjen, jag är trött.
Vi pratar om drömmar och oroliga nätter......
-Mamma, du borde ha en sådandär drömfångare..... om du vill kan jag vara det åt dej!

Älskade barn, nu har jag sovit gott tre nätter =)

"Behandla andra väl och du mår själv bra."

2010 ett decenium i omtankens tecken.....

Sent 1990-tal/tidigt 2000-tal, en tid då mobbningstv slog igenom, begrepp som egentid och texter med innebörden "sätt dig själv i främsta rummet" blev stort i medierna
För att vara någon måste man synas........
Det tidiga 2000-talet, åren då man blev känd genom att slå sig själv på bröstet, trycka ner andra personer, utan någon som helst hänsyn till sanningshalten i det resonemang man förde.
Att såra andra var allmänt accepterat och en fjäder i hatten för den som lyckades bra.

De senaste åren har det förts en politik som resulterat i ökade samhällsklyftor och som drabbar de sämst bemedlade i vår omgivning.
En politik som undergräver våra sociala skyddsnät och riskerar att fler människor än tidigare faller offer för fattigdom och utanförskap.

Utvecklingen de senaste åren har gjort vår omvärld hård och skapat ett kallt samhällsklimat.

Låt 2010 bli början på en ny tid, då vi åter igen bryr oss om våra medmänniskor.
Det behövs inte så mycket för att skapa lite värme omkring sig, ett leende eller en hälsningsnick till medväntande på busshållplatsen.
Att ägna "egentiden" till att göra något tillsammans med familjen, spela ett spel eller bara prata utan andra vardagliga måsten hängandes över huvudet.
Låta närheten och omtanke dominera.
Kanske bjuda hem en hemlös till JUL...........