Jag är känsla...

Det finns ett stort behov av att kategorisera och sätta allt i fack.
Allt ska benämnas och placeras in i grupp och efter sort.
Det finns olika sätt att dela och kategorisera, för människan är ett av dessa ålder.
Du startar ditt jordeliv som spädbarn eller baby, senare blir du ett småbarn som växer upp till ett barn.
Senare kommer tonåren och ungdomstiden, när den perioden är över är du vuxen.
Efter att du passerat gränsen in till vuxenlivet så ska du åldras och blir än rikare på erfarenheter.

Jag ska vara vuxen.
Jag kände mig trygg i den jag var, jag var lycklig.
För en gångs skull så kände jag mig stark och säker.
Så i ett slag rasade världen, jag befann mig i tomhet och famlade i blindo.
Allt det som tagit sådan tid att bygga upp, raserades på bråkdelen av en sekund.
Jag som hade kämpat så länge, men det jag byggt, det var visst väldigt skört.

Såren i mig är djupa och djupa sår kan aldrig läkas utan ärr.
Vissa dagar känner jag mig stark och jag orkar le mot världen.
Andra dagar känner jag mig väldigt liten, vill hållas om och tas om hand.
Ibland känns det som om jag ska falla isär om ingen finns bredvid och håller ihop det som ska var jag.
Jag känner barnets förtvivlan och ovisshet, men samtidigt styrkan av att veta att någon gång kommer jag att stå på egna ben igen.

Jag blir aldrig vuxen och som barn så var jag aldrig barn.
Jag har en kropp som åldras, det sägs av ålder blir man vis.
Jag samlar erfarenheter och kunskap på livets väg och lär mig mycket nytt.
Möjligt att det kan kallas visdom.

Oavsett ålder och erfarenheter så är ditt sanna jag de känslor som ryms i din kropp.
Kroppen åldras men de känslor du bär med dig genom livet är desamma och de styrs varken av erfarenheter eller förnuft.
Känslor har ingen ålder, alltså inte heller vi…