Nedräkning pågår....

Snart är det semester och jag räknar så sakteliga ner de sista arbetsdagarna, men också dagarna fram tills vi träffar barnen igen. Barnen packade sina resväskor och åkte till mormor för att få lite extra ledigt medan jag och maken stretar oss igenom den sista sega veckan innan vi också får lov att slappa och ta dagarna lite som de kommer. Det hör inte till vanligheterna att barnen inte är hemma och trots att de varit borta 3 nätter så hörde jag mig själv ställa frågan till maken -Vad tror du barnen gör nu? De är så tysta!
Jag intalar mig själv att jag ska njuta av tystnaden och lugnet, vilket jag gör, men samtidigt känns det lite tomt i huset som brukar vara fyllt av ljud och rörelse. Ja ja, nedräkningen fortsätter..... om 3 dagar är huset fullt igen och jag kan njuta fullt ut av min första semesterdag!

Leva i nuet....

.... har sina fördelar, men just nu siktar jag bara framåt.
Har legat sjuk i över en och en halv vecka, med hosta, halsont och feber som kommit och gått. Varit på vårdcentralen 2 gånger och först andra gången fick jag något mot hostan som hållit mig vaken i många nätter.
Så, nu efter 2 nätter med god sömn känner jag mig piggare och lite bättre. Så pass bra att jag börjar törsta efter lite social umgänge. Hoppas verkligen att jag ska kunna vara tillbaka på jobbet på måndag.

Sommarnatt...

Trots den sena timmen är det fortfarande ljust. Ljust nog att se allt runt omkring, men mörkt nog för att gatlyktorna ska tändas.
Sitter och funderar över dagen. Onsdag, min lediga dag. Idag följde jag med barnen på skolresa. Vi ordnade med matsäcken redan i går kväll och barnen såg med spänning fram mot dagens äventyr. Jag släppte av barnen på skolan i morse och åkte hem för att senare möta upp dem igen vid hamnen. Det skulle bli en båttur och besök på fästningen i hamninloppet. Båtresan tog ca 25 minuter och när vi kom i land fick barnen se ett skådespel om fästningens historia. Skådespelet tog ca 30 minuter och direkt efter att det var slut blev barnen tillsagda att plocka fram sin matsäck. Vi dukade upp på picknick filten och plockade till oss av kycklingklubbor med potatissallad och plättar med drottningsylt och njöt i solen.
Efter ca 10 minuter fick vi raskt plocka ihop maten för då var det dags att se sig omkring på ön. Lillkillens klass gick till fängelsehålorna och kikade runt lite, sedan vallades vi vidare till toaletterna och de som behövde fick gå in medan de andra väntade utanför. När allas behov var uträttade gick vi ner till bryggan för att ta båten tillbaka till stan igen.
Sonen var lite besviken för han hade velat se mer av fästningen, så jag och en annan förälder som var med på resan bestämde oss för att stanna kvar med våra barn och ge dem lite mer tid att kolla runt på det som de tyckte var spännande. Det blev en härlig eftermiddag där barnen fick styra och där vi föräldrar kunde slappa i solen och umgås med våra älsklingar. När vi steg av båten i stan så ställde både jag och den andra föräldern frågan: Skolresa, för vems skull? själva resan eller barnen? Vi hade båda upplevelsen av att resan egentligen var ett nödvändigt ont som skulle genomföras på så kort tid som möjligt och vi var båda glada för att vi varit med, så att vi kunde ge våra barn det de sett fram emot sedan skolutflykten aviserats.

Så länge jag känner så är jag vid liv....

Just nu är livet bara härligt! Fantastiskt och underbart!
Jag låter lyckan rusa genom kroppen och tar tillvara varje stund av ljus. Jag trampar nya stigar, utmanar mig själv och gör saker jag trodde var omöjliga. Jag känner mig stark!
En dag så kommer det att vända och mörkret kommer gripa tag, men så länge jag känner så finns det hopp om ljus igen...

Solljus...

.... väcker mig ur mitt vintervaccum. Nu känner jag hur orken återvänder och livslusten sjuder i min kropp. En kropp som egentligen inte tillhör mig. Så vem är jag?
Att finna sitt sanna jag är en resa över tid och rum, genom liv och död och att åter födas. Jag gick vilse i sökandet efter en ledig kropp och missade att jag egentligen skulle blivit en IGELKOTT.
En Igelkott? Hur täker du nu, undrar säkert du...
Jo tänk, krypa fram ur en lövhög på våren, vandra runt i ljummen sommarnatt. Känna doft av skog och fuktig jord. Vara rund och mjuk eller sticka taggarna ut. Leva livet under årets ljusa dagar. När vintern kommer, lägga sig till ro i ett varmt och mysigt lövhögsbo. Det är ett liv som skulle passa mig.....

Sjunker igen....

...men försöker hålla näsan ovanför vattenytan så gott det går.
Jag känner igen mönstret och vet att det som händer är övergående. Tänker att kanske kan jag lyckas att ta mig över mörka vatten utan kallsupar denna gången, samtidigt som jag ser alla måsten i min vardag hopa sig och bilda virvlande strömmar som lätt kan föra mig ner i djupet.
En dag, en vecka, en månad med för många möten, för många kvällsaktiviteter eller bara för många önskemål och förväntningar att uppfylla för andras välmående ger mig ångest, gör mig deprimerad.

Många känslor cirkulerar, jag upplever min kropp som ett skal. Det liv jag lever är inte mitt eget, jag famlar och vet inte riktigt hur jag ska hitta rätt. Vem är jag? Vad vill jag? och hur hittar jag dit?
Jag är inte missnöjd med livet, men jag lever på fel plats i fel tid....
JAG ÄR VILSE.....

Parken öppnar 6:20....

När jag stiger upp ur sängen på morgonen går jag på morgonfrusna fötter genom entrén till "Livets Nöjesfält". Här väntar Karuseller, bergoch dalbanor och hisnande attraktioner som uppskjutet och fritt fall. En vacker vårdag kan upplevas som en promenad i parken, där jag strosar runt och betraktar liv och rörelse på håll. Då jag kan sitta på en bänk och njuta av solens strålar som värmer. Andra dagar trängs jag i lång kö för att komma fram till karusellen som senare gör mig yr och illamående och jag undrar vad jag skulle på den att göra. Eller så tar jag en tur i bergoch dalbanan, det går uppåt, uppåt, uppåt för att sedan göra en djupdykning med många tvära kast och i slutänden finner jag att jag inte kommit någon vart utan trampar samma golv när jag kliver av som när jag klev på. En del dagar rycks marken bort under mina fötter och jag faller i en hisnande fart djup, djupt tills jag någonstans slår emot botten och har tur om jag kommer undan med endast ett par blåmärken....

När jag lägger mig på kvällen vet jag hur dagen var men har ingen aning om vad morgondagen bär med sig. Mitt mål för detta året är att oavsett hur många spyor jag än lagt under dagens åkturer, så ska jag ändå tänka på det som varit bra för att bära med mig en positiv känsla inför morgondagen. På mitt nattduksbord ligger en skrivbok och i den ska jag varje kväll under året skriva ner något som gjort mig glad eller fått mig att förundras. En bok att fylla med små stunder av ljus som kan lysa upp mulna dagar och ge färg åt det som är grått.

2011...

... är ett nytt år med dagar som kommer fyllas av sorger, ilska, förundran och förhoppningsvis mycket glädje! En ny start av något som egentligen pågår hela tiden. Helt plötsligt står vi här och ska kasta alla sorger, göra bot, göra om, göra nytt och göra ogjort. Livet ser ljusare ut och möjligheterna är plötsligt oändliga.... Är det nyårsnatten som bär på Magi eller är det ett mänskligt behov av att sätta punkt och starta om för att hantera oändligheten?

Oavsett vilket, ska 2011 bli ett år då jag försöker bära med mig känslan av att varje dag är ny, allt är möjligt och att det enda som begränsar mig är jag själv. Jag ska fylla mina dagar med livet och beströ dem med stjärnstoff från nyårsraketer!

Önskar er alla en god fortsättning och ett fantastiskt år 2011!