Tålamod...

...är inte min starka sida.
Står i startgroparna för ett nytt projekt och det är sååå enerverande att vänta in min andra hälft när jag redan tänkt klart! (Han är lite trög i starten, i genomförande och slutförande! Så snart tar jag saken i egna händer.).

Ett chockartat uppvaknande...

Stressat iväg på morgonen för att hinna till jobbet i tid. Fortfarande med grus i ögonen låser jag upp dörren till personalingången och hänger sömngångaraktigt upp min jacka på kroken. Gäspar när jag tar av mig skorna och stoppar fötterna i mina tofflor. Är lite morgon-uggen så jag drar på mig en kofta också innan jag hasar iväg i korridoren.
På min väg genom korridoren stoppas jag upp av en öppen förrådsdörr. När jag ska stänga igen dörren kastar jag en blick in i förrådet och får se en syn som hade skrämt bort min hicka om jag haft någon. Där inne står en framåtböjd karl över sin verktygslåda, med byxorna nerhasade en bra bit under skinkan och med ett stort hål i kalsongerna som blottade mer än de dolde.
Vinglig av chock kom jag in till mina kolleger som fick servera mig 2 muggar kaffe innan jag blev människa igen!

Är det förändringens vindar som blåser runt knuten.....

...eller är det bara brist på fantasi hos vädergudarna?
Det är inte bara utomhus som stormar dragit fram och skapat oordning och kaos utan jag har även blivit ordentligt omruskad i hjärta och sinne. Det sista halvåret har livet tagit många oväntade vändningar och ställt saker på sin spets. Framför allt i arbetslivet där jag nu går en spännande tid till mötes med många nya utmaningar, men även privat har jag stött på hinder och rivit murar.

Kanske ledordet för 2012 ska bli acceptans. Att acceptera det oundvikliga, öppna själ och ögon, möta rädslor och finna att livet går vidare trots att det inte blev som man tänkt sig. Nyckeln till att finna rätt plats för bitarna i livets pussel och en form av inre harmoni kanske är att acceptera det man inte kan förändra, men också att förändra det som inte är acceptabelt.

2012 blir ett år med många slag att utkämpa, framför allt för mina barn och deras rätt till hjälp och stöd i skolan. Jag kommer stå upp för dem och strida för deras sak, men jag hade aldrig orkat ta den fajten om jag inte accepterat att mina barn är annorlunda och livet med familj inte blev vad jag tänkt mig.

Att acceptera är att finna ro.

Nedräkning pågår....

Snart är det semester och jag räknar så sakteliga ner de sista arbetsdagarna, men också dagarna fram tills vi träffar barnen igen. Barnen packade sina resväskor och åkte till mormor för att få lite extra ledigt medan jag och maken stretar oss igenom den sista sega veckan innan vi också får lov att slappa och ta dagarna lite som de kommer. Det hör inte till vanligheterna att barnen inte är hemma och trots att de varit borta 3 nätter så hörde jag mig själv ställa frågan till maken -Vad tror du barnen gör nu? De är så tysta!
Jag intalar mig själv att jag ska njuta av tystnaden och lugnet, vilket jag gör, men samtidigt känns det lite tomt i huset som brukar vara fyllt av ljud och rörelse. Ja ja, nedräkningen fortsätter..... om 3 dagar är huset fullt igen och jag kan njuta fullt ut av min första semesterdag!

Leva i nuet....

.... har sina fördelar, men just nu siktar jag bara framåt.
Har legat sjuk i över en och en halv vecka, med hosta, halsont och feber som kommit och gått. Varit på vårdcentralen 2 gånger och först andra gången fick jag något mot hostan som hållit mig vaken i många nätter.
Så, nu efter 2 nätter med god sömn känner jag mig piggare och lite bättre. Så pass bra att jag börjar törsta efter lite social umgänge. Hoppas verkligen att jag ska kunna vara tillbaka på jobbet på måndag.

Sommarnatt...

Trots den sena timmen är det fortfarande ljust. Ljust nog att se allt runt omkring, men mörkt nog för att gatlyktorna ska tändas.
Sitter och funderar över dagen. Onsdag, min lediga dag. Idag följde jag med barnen på skolresa. Vi ordnade med matsäcken redan i går kväll och barnen såg med spänning fram mot dagens äventyr. Jag släppte av barnen på skolan i morse och åkte hem för att senare möta upp dem igen vid hamnen. Det skulle bli en båttur och besök på fästningen i hamninloppet. Båtresan tog ca 25 minuter och när vi kom i land fick barnen se ett skådespel om fästningens historia. Skådespelet tog ca 30 minuter och direkt efter att det var slut blev barnen tillsagda att plocka fram sin matsäck. Vi dukade upp på picknick filten och plockade till oss av kycklingklubbor med potatissallad och plättar med drottningsylt och njöt i solen.
Efter ca 10 minuter fick vi raskt plocka ihop maten för då var det dags att se sig omkring på ön. Lillkillens klass gick till fängelsehålorna och kikade runt lite, sedan vallades vi vidare till toaletterna och de som behövde fick gå in medan de andra väntade utanför. När allas behov var uträttade gick vi ner till bryggan för att ta båten tillbaka till stan igen.
Sonen var lite besviken för han hade velat se mer av fästningen, så jag och en annan förälder som var med på resan bestämde oss för att stanna kvar med våra barn och ge dem lite mer tid att kolla runt på det som de tyckte var spännande. Det blev en härlig eftermiddag där barnen fick styra och där vi föräldrar kunde slappa i solen och umgås med våra älsklingar. När vi steg av båten i stan så ställde både jag och den andra föräldern frågan: Skolresa, för vems skull? själva resan eller barnen? Vi hade båda upplevelsen av att resan egentligen var ett nödvändigt ont som skulle genomföras på så kort tid som möjligt och vi var båda glada för att vi varit med, så att vi kunde ge våra barn det de sett fram emot sedan skolutflykten aviserats.

Så länge jag känner så är jag vid liv....

Just nu är livet bara härligt! Fantastiskt och underbart!
Jag låter lyckan rusa genom kroppen och tar tillvara varje stund av ljus. Jag trampar nya stigar, utmanar mig själv och gör saker jag trodde var omöjliga. Jag känner mig stark!
En dag så kommer det att vända och mörkret kommer gripa tag, men så länge jag känner så finns det hopp om ljus igen...