Under veckan som gått har jag stått i periferin och samtidigt i händelsernas centrum.
Scenario: fjällsemester i liten stuga, ett antal personligheter i varierande åldrar som ska samverka under en kort tid, avskärmade från vardagslivet.
Jag förundras över att jag blir förvånad, jag vet ju egentligen vad som komma skall... men trots allt lite stolt, jag stod pall!
Frukost dag ett, jag sitter med min kaffekopp och låter frukostmackan sjunka för att lägga sig till ro. Ledig, jag suger på ordet och njuter. Plötsligt utbryter en febril aktivitet och maten dukas av i en rasande fart... Jag som inte ens bestämt mig för om jag är färdig eller ska ha mer.... -Vänta lite, ha inte så bråttom, jag har semester! -Semester? Är vi inte här för att åka skidor!?! Här förstår jag att vi (den äldre generationen och jag) har olika tankar om tempot av vår gemensamma vistelse och inser att det bästa är att hålla en låg profil om det hela inte ska sluta i katastrof.
Att ta sig genom veckan kan liknas vid att segla genom lömska vatten. Men med en måtta mod, ett kontrollerat lugn och en ledande fyr att ta sikte på så tog jag mig igenom helskinnad.
Trots en del moln under veckan finns det vissa ljusglimtar. Jag ler och smilet blir bredare när jag tänker på hur äldst i lägret slår fast att dagens unga är infödda i teknikträsket och medryckt i en samhällskarusell där du alltid måste vara tillgänglig dygnets alla timmar. Trots att 80-talisten stängt av sin telefon med motiveringen "Jag har semester" och 70-talisterna glömmer sina telefoner i stugan, så står man ändå styvnackat och beklagar sig över dagens verklighet som de unga inte kan värja sig ifrån. Knorren, den ende som var nåbar 24/7 var den som hävdade att allt var bättre förr....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar