Funktionshindrad?

Vi är alla olika, födda med olika personligheter och förmågor.
Alla har rätt att få utveckla dessa och bidra till en positiv samhällsutveckling.

I skolans värld pratas det om likabehandlingsplaner och allas lika värde oavsett kön, religion, sexuell läggning, handikapp och så vidare.
Att saker som borde vara så självklara måste skrivas ner i ett dokument och hamna på papper för att folk ska få upp ögonen och lyfta frågan till diskussion är egentligen ganska oroande.
Trots dessa planer, så kränks många barn i skolan av andra elever, lärare och ibland även av föräldrar till andra barn.

Jag upplever att toleransen mot folk som upplevs som annorlunda/faller utanför ramarna i samhället minskar, stort fokus läggs på den enskilde individen och personen blir stämplad som “sjuk/knäpp” eller om du har ett synligt handikapp som mindre funktionsduglig.

Mitt barn har ADHD, något som enligt många är en hittepå eller mode-diagnos, en diagnos med många åsikter kring är det i alla fall utan tvivel.
Denna (med många andra) diagnoser sägs vara ett funktionshinder/handikapp och att personen då är funktionshindrad, men vad är egentligen ett funktionshinder? vem bestämmer det och måste det vara så?

Funktion har vi alla och hinder uppstår först när man blir hindrad i/av sin omgivning eller miljö att utföra de saker man ska eller vill.
Att sitta i rullstol behöver inte betyda att du är funktionshindrad, du kan fortfarande göra det du ska, men på ett annat sätt. Problem uppstår när miljön inte är anpassad utifrån personens förutsättningar och det är då det blir ett hinder.

Likadant är det med bokstavsdiagnoser. Just den fyrkantiga bilden av hur “man ska vara” eller "hur man ska göra" blir en del av hindret. Omgivningens krav/oskrivna regler gör att personen känner sig udda, utanför, oönskad eller bara missanpassad vilket kan leda till att knepiga situationer uppstår och personen med diagnos blir utpekad som skyldig.
En anpassad miljö och förståelse från omgivningen ökar dessa personers förutsättningar att utveckla sina förmågor och få visa vad de verkligen går för.

Jag slår ett slag för tolerans, medmänsklighet och ett öppet sinne för olikheter, vi är alla individer men det är tillsammans vi blir starka.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken och likadant är det i vårt samhälle.
Ett samhälle anpassat till de idag mest utsatta grupperna, stärker dem och där med hela samhället.