Jag känner min kropp och borde inte bli förvånad när händerna täcks av vätskande blåsor som spricker och bildar blödande sår, men blir ändå överraskad när de dök upp nu.
Jag är till freds med livet och mår bra.
Livets vägar kan vara ganska snåriga och smalnar ibland av till smala stigar överväxta av ris och sly, ibland öppnar sig en glänta innan stigen åter smalnar av och du på snubblande fötter försöker undvika rötter och gropar.
Jag har en syster.
Vi har levt två parallella liv, men en eller ett par gånger om året har våra livsvägar korsats och ibland även följts åt ett litet stycke. Så har det varit under större delen av våra liv.
Sedan ett par år tillbaka har vi inte haft någon kontakt alls, men något hände och våra vägar möttes igen för ett par månader sedan.
Vår nyfunna vänskap är skör, trevande, befriande och samtidigt något skrämmande.
Vi fick möjligheten att träffas förra veckan och tog den.
På morgonen vaknade jag och kände en bekant klåda på händerna, okej att jag var lite nervös eftersom vi inte setts på nästan 7 år, men jag kände ingen stress eller direkt oro.
Träffen blev lyckad och vi fick en härlig dag tillsammans.
Vi ska försöka ses snart igen.
Något som inte är lika lyckat är mina händer, jag har lyckats få en infektion i såren och det kommer ta ett tag innan det läker och blir fina igen.
När jag är stressad eller nedstämd brukar händerna blossa upp som en indikation på att min hälsa inte är bra.
Men nu mår jag bra.
Kanske är det kroppen som driver ut gamla smärtor och långsamt läker min trasiga själ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar