...och ge sig ut på nya okända vägar kan vara svårt. Att ta sig upp ur sängen vissa dagar kan kännas som att bestiga K2 eller Mount Everest. Att låta dagarna passera förbi och att själv befinna sig i ett vakuum är enkelt och tryggt, men själen krymper, pressas ihop, allt blir hopplöst tungt och kroppen blir en börda att bära.
Men så händer något, ett litet hål i vakuumpåsen, det kommer in luft och trycket släpper. Själen återtar sakta sin ursprungliga form och kroppen tar sig fram på lättare föttter. Plötsligt ser man dagern i ett annat ljus, skymningen lättar och det som gömdes i skuggorna kliver fram och nya möjligheter uppenbarar sig.
Det är nu man måste våga ta steget, närma sig det okända och chansa.
Det är vad jag gör idag.
Jag kastar mig ut, släpper taget och jag ser ljuset...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar